Jag heter Elin Engström, är präst i Svenska kyrkan i Flemingsberg och fungerar som producent för Nångång måste allting skaka.
Idén att sätta upp en nytolkning av en passionsberättelse föddes under ett besök i Berlin förra året. Där på ett sandtäckt korgolv dansades passionshistorien fram till Bachs välbekanta toner. Och fick liv. Nångång måste allting skaka innehåller ingen balett, ingen barockmusik och (så vitt jag vet) ingen sand. Allt detta hörde till katedralens estetik. Jag började i stället fundera över det sammanhang jag själv står i. Hur skulle denna så innehållsmättade berättelse kunna få liv där? Vem skapar kultur för 70-talskyrkorna i höghusens skugga? Och inte minst; vad skulle jag själv vilja se? För trots att jag är uppvuxen med klassisk musik och musiken på många sätt varit min väg in i kyrkan upplevde jag en allt större diskrepans mellan det som kallades kyrkomusik och den musik som berörde mig. Och det måste väl ändå vara kulturens uppgift i kyrkan, att beröra, att vilja något, att få mig att fundera, ställa nya frågor.
Staffan Hellstrands musik och Bob Hanssons texter har följt mig i många år. De har varit viktiga för mig, lärt mig något om livet. Och jag är övertygad om att de som lär en något om livet också lär en något om Gud, oavsett om Gud nämns eller inte. Nu är jag väldigt glad och stolt över att få samarbeta med Staffan och Bob, och dessutom med Helene och Fredrik, som är nyare bekantskaper. Genom deras blickar och tolkningar får också jag syn på nya dimensioner i Bibelns berättelse och upptäcker andra språk för att tala om det som är viktigt i livet.
Nångång måste allting skaka 